Det blev sådär igen att bloggen fick sorteras bort ett tag. Den där förkylningen jag skrev om sist, den krävde sitt offer, fast på ett lite oväntat sätt...
Tioåringen, som haft lite problem att äta sedan januari då hon satte i halsen och blev rädd för att svälja mat, tappade matlusten i samband med förkylningen, och antagligen var det väl hela årets energiunderskott som till slut blev för mycket, för hon typ slutade äta. Orkade inte. Mådde illa. Och illamående boostar ju inte direkt aptiten som ni vet.
För att göra en lång historia kort så var hon hemma från skolan i fyra (!) veckor för hon mådde så illa hela tiden och var totalt kraftlös. De första två veckorna gick åt till att försöka få i henne näring, och så småningom började krafterna återvända lite, lite. Men en uttröttad kropp och en uttröttad hjärna orkar inte kämpa emot hjärnspöken och oro, så istället började vi se tendenser till ångest hos henne.
Efter ett besök på BUP i måndags har vi nu kämpat hela veckan med att tvinga henne till skolan och klara någon lektion varje dag, för att bryta mönstret och lämna trygghetszonen här hemma.
Och vilket jobb hon har gjort, mitt lillhjärta. Hon har trotsat panik och oro och illamående som en mästare och nu blir det långsamt bättre. En dag i taget. Små steg.
Själv är man förstås helt utmattad. Jag har följt med henne till skolan varje morgon, suttit där och jobbat på distans (tack Gud för internet) och sedan varit på kontoret på eftermiddagarna. Kastats mellan hopp och förtvivlan och varit så trött som jag kanske aldrig varit förr (inte sedan tvillingarnas kolikperiod i alla fall).
Sånt här pratade de aldrig om på BVC. Tänk att man kunde påverkas till att känna att AMNING av alla jävla saker var så fruktansvärt viktigt och avgörande och livsdefinierande, men man hade ingen horisont som var längre än näsan (eller brösten). Det är provocerande.
Hej igen alla fall, om någon är kvar.