29 november 2012

Man känner sig lite fånig...

Jag skrev för ett tag sedan om det där "surret" i huvudet och att det är svårt att släppa jobbet när man går hem för dagen. I den bästa av världar skulle jag väl nu säga att det har blivit mycket bättre under hösten och att jag numer är superbra på att leva i stunden och slappna av efter jobbet och yada yada.
I själva verket är det så att jag har hjärtrusningar, nästan konstant huvudvärk, kraschad mage, dåligt minne (sådär så att jag vissa dagar behöver mata in en påminnelse i kalendern för att vara säker på att komma ihåg att åka hem samtidigt som barnen slutar på fritids) och lite såna mysiga prylar. Stressymptom. Inte så himla bra. Och så nån liten ångestattack emellanåt. Inte ofta och inte länge, men nog så jobbigt när det slår till.

Och det känns så himla fånigt, för jag har ett jätteroligt och väldigt fritt jobb. I perioder är det sjukt mycket att göra, och det kan vara så rörigt att man bara vill gråta, men andra perioder är det väldigt lugnt och jag kan styra min arbetsdag helt och hållet som det passar mig bäst. Jag kan bestämma mina tider i stor utsträckning, jag kan oftast jobba hemifrån om jag vill eller behöver göra det och jag känner mig trygg i att min chef har förtroende för det jobb jag gör.
Ändå har det blivit så här nu, och det känns så fånigt. Fjantigt. Löjligt. Som att man är klen. Fast det nog är helt logiskt att man inte kan ha med sig jobbet hela tiden utan att det till slut tar lite för mycket energi av en.

Maken började i alla fall reagera på allt detta för ett tag sedan och tipsade mig nyligen om ett TV-inslag med Jessica Almenäs där hon berättade om när hon kraschade. Han tyckte att det var väldigt likt hur jag är/mår, men jag höll inte riktigt med. Ett par dagar senare tipsade en kompis om denna krönika: Välkommen till den mörka sidan del 2: Att krascha, och när jag läste den kan man väl säga att polletten trillade ner. Hela krönikan är bra och tänkvärd, men ett stycke i den tog hårt, för beskrivningen är otäckt lik hur jag känner och tänker:
Rent praktiskt var det vinter 2010 och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes övermäktigt, från att borsta tänderna till att laga middag. Men jag kunde jobba. På jobbet mådde jag bra. Där var jag trygg. Utanför jobbet var det däremot katastrof. Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen. Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.
Jag är så trött. Kan somna vid åttatiden och sova till morgonen och sedan ändå inte hålla en hel dag. Och det känns ju också skitfånigt. Det är vinter och mörkt, ALLA är trötta, varför skulle det här vara nåt annorlunda? Förresten så vänder det ju snart, efter jul börjar det bli ljusare och då blir man ju pigg igen. Eller?
Ja, jo, det blir man väl. Lite piggare kanske. Men hjärtrusningarna då? Och det där att man ibland kommer på sig själv med att tänka att det inte vore så jävla hemskt om man råkade krocka med nån av dårarna man ibland möter på vägen. Inte sådär så att man skulle dö, men kanske bryta ett ben eller nåt. Så man får ligga på sjukhus och inte KAN göra något alls. Bara slippa allt ansvar, allt man måste göra. En paus. En paus som man inte själv styr över.

Men det känns rätt okej ändå. Jag känner igen känslorna och tankarna från hur det var efter kolikperioden med tvillingarna, och jag vet att det inte är farligt eller för evigt. Det har dessutom inte gått SÅ långt än. Men det är dags att ta tag i det, vända skeppet och hitta balansen igen.
Första steget är redan taget: ett inre beslut om att inte behöva vara nåbar jämt och att inte behöva vara alla till lags hela tiden. Jag kan inte göra alla grejer på en gång, och jag tror inte att nån egentligen heller väntar sig det, varken på jobbet eller hemma eller någon annanstans. Men det är så lätt att det blir så när det ramlar in frågor och önskningar och uppdrag och "måsten" från många håll samtidigt.
Jag har blivit mycket bättre på att säga "nej" och "inte just nu", men måste bli ännu bättre. Sedan är det bara resten kvar.

Och jag tänker att om jag skriver om det här så finns det på pränt, då kan jag inte slingra mig ur det och om en vecka säga nåt i stil med "äsch, jag var bara lite trött förra veckan" bara för att det kanske känns lite bättre då. Det här är på riktigt och jag har liksom inte tänkt krascha igen, så jag får väl påminna mig om det då och då.

10 november 2012

Saker jag aldrig kommer att förstå...

...människor som känner ett behov av att sätta andra på plats för att hävda sig själva. Helt obegripligt.