Åsså blev det sådär glest igen...

Jobb och liv och allt däremellan gör att skrivandet hamnar i bakvattnet. Jag skriver i princip inget längre, varken här eller för skrivbordslådan, vilket på sätt och vis känns lite sorgligt även om jag vet att det blir så i perioder.
Och här känns det lite knasigt för jag är inte särskilt intresserad av att uppdatera jätteofta men bara i Facebookstil á la "Solen skiner och nu ska jag bajsa. Kaffe är gott". Och det mesta annat som rör sig i huvudet till vardags KAN jag helt enkelt inte skriva om här av olika anledningar.

Ibland känns det som att det skulle vara lockande att ha en helt anonym blogg och kunna vräka ur sig precis allt som snurrar omkring i huvudet. Men nä...det är inte heller min stil, så jag fortsätter väl så här ett tag till :-)

För tillfället njuter jag i fulla drag av en barnfri helg. Barnen är hos farmor, vi varvar ner totalt och idag har jag sträckkollat sju (!) avsnitt av Svenska Hollywoodfruar. För att jag kunde. Och för att det inte går att låta bli att se vad den där galna människan Gunilla Persson ska hitta på härnäst. För hon är verkligen snurrig bortom det mesta, på ett lite läskigt sätt...

Fjärde barnet

Ända sedan jag blev trebarnsmamma har jag då och då slagits av en märklig känsla i olika situationer; att ett barn saknas, det fjärde barnet.
Det är en oerhört märklig känsla, svår att förklara, men lite sådär som när man känner att man har glömt nåt men det är omöjligt att komma på vad. Fast då med skillnaden att jag vet att det är det fjärde barnet som saknas.
Nu är det rätt länge sedan jag fått den där känslan senast, men i morse kom den. Allt gick smidigt och bra med att få barnen i ordning för skolan. Kanske lite för bra, för när jag kom till busshållplatsen var jag fem minuter tidig och det var då den kom. Känslan av att jag glömt bort något, NÅGON, att ett av barnen måste ligga kvar i sängen och sova medan de andra gått till skolan. Det fjärde barnet.

En del skulle säkert säga att det är en dold längtan efter ytterligare ett barn, att det är meningen att jag ska vara fyrbarnsmamma. Andra skulle kanske säga att det fjärde barnet är barnet som aldrig blev, det som skulle ha varit 12 år nu. Ett barn som säkert hade kunnat ligga kvar i sängen och snooza när sexåringarna och åttaåringen promenerar iväg till skolan och jag till bussen.
Jag vet inte, och det är inte viktigt heller för det finns ju inget att veta. Det är bara en känsla, och den är märklig och fascinerande på samma gång. Och ibland får den mig på allvar att räkna mina barn och mentalt påminna mig om att jag faktiskt bara har tre barn.

Ibland får den mig också att undra om jag är tokig på riktigt. Men jag tänker att eftersom jag får DEN funderingen så är jag nog inte helgalen i alla fall. Inte än ;-)

Man dricker sitt te

Det är söndag. Tre jobbveckor är avklarade, förkylningen är fortfarande inte borta (sex veckor har den hållt i sig nu), och allt är tillbaka i den vanliga lunken. Fast "lunk" är fel ord, "surr" är nog bättre.

Vi pratade om det på kontoret i veckan, att det mest slitsamma med det jobb vi gör är att det hela tiden surrar i huvudet för att det är så himla mycket olika saker att hålla koll på hela tiden, så mycket som måste lösas på så kort tid och så mycket frustration över saker som inte går att påverka. Det är svårt att koppla bort jobbet när man går hem för dagen och det tar energi från annat.
Vi skrattar och svär om vartannat och jag skulle inte vilja byta jobb just nu, men det skulle gärna få surra lite mindre...

Livets hårda läxor

Åttaåringen är medlem på Moviestarplanet, en barn- och ungdomssajt där man skapar sin karaktär, en filmstjärna, och sedan skaffar vänner, gör filmer som andra kan titta och gilla, samlar autografer och shoppar kläder, prylar och husdjur allt eftersom man fått ihop Star Coins som är valutan i spelet och "fame" som gör att man når högre levels och kommer åt fler funktioner.

Åttaåringen har kommit till level 3. Då kan man ge presenter till andra spelare, så hon och kusinen har gett lite kläder och sånt åt varandra. So far so good.
Igår kväll var hela familjen i källaren och hade myslördag, med andra ord: alla satt med varsin dator/telefon och lekte/spelade/surfade :-P

Plötsligt frågar åttaåringen: "Mamma, vad betyder 'blockerad'?"
"Hurså" frågade jag. "Om det står att man är blockerad, vad betyder det då?" sa hon, och såg väldigt obekväm ut. "Det betyder att någon har spärrat en så att man inte kan komma in på deras sida, att de inte vill vara vän med en", svarade jag, varpå hon började gråta sådär från djupet av hjärtat, riktigt riktigt ledset.
Jag hann tänka att vafan, jag har inte gjort mitt jobb om hon reagerar SÅDÄR på att någon okänd på en spelsajt inte vill vara vän med henne, men så kom det fram vad som egentligen hade hänt...

En annan spelare hade börjat chatta med henne och tyckt att hon hade fina kläder. Spelaren hade sedan sagt att om åttaåringen gav sina kläder i present åt henne, så skulle åttaåringen i gengäld få en massa saker som hon hade på sin önskelista.
Superbra deal, tänkte åttaåringen och började klicka över kläderna till den andra spelaren. När det var klart kom inget tillbaka, varpå åttaåringen i chatten påminde om vad den andra spelaren hade lovat. Hon fick inget svar och plötsligt hade den andra spelaren loggat ut.

Åttaåringen tänkte att något hade blivit fel, så hon loggade också ut, loggade in igen, skulle gå in på den andra spelarens sida för att återigen säga att hon måste hålla det hon lovat, bara för att upptäcka att det stod "Denna användare har blockerat dig". Det var då hon frågade mig vad "blockerad" betyder, och bröt ihop när hon började inse vad som hänt.

Fy FAN vad ledsen hon var, en jättelång stund. Det var hemskt!
Vi förklarade för henne att hon blivit lurad av en skitstövel, och att hon säkert inte är den enda som blivit lurad heller, att det är bra att vara snäll men att man måste tänka på att man faktiskt inte känner de andra spelarna och att det kan vara vilka puckon som helst. Och att såna som luras och är taskiga ofta är såna som inte mår särskilt bra, för om man mår bra och är lycklig så behöver man inte vara taskig mot andra.
Hon förstod resonemanget och konstaterade sedan att det inte känns bra att bli lurad och att hon önskar att hon kunde luras tillbaka, men hon fattade också att det inte är nåt bra att göra så, för då är man ju lika taskig som den personen.

Hur som helst så slutade det hela med att jag skapade en egen användare på den där sajten, dels för att få lite koll på hur det funkar, och dels för att samla ihop pengar så att jag sedan kan ge prylar tillbaka till henne.
Det hon hade gett bort till lurendrejaren var värt drygt 2000 StarCoins, och nu inser jag att det har tagit massor av tid och energi för henne att få ihop de spelpengarna. Fy fan för snorjävlaungar som beter sig sådär.

Det var förmodligen en nyttig läxa att lära sig, men usch vad ledsen hon var :-(

Kommunikation - hur svårt kan det vara??

Jag är inte särskilt komplicerad egentligen. Vill du att jag ska göra något - fråga mig, så får du ett svar.
Vill du att jag ska göra något - gå inte hundra omvägar och anta att jag förmodligen förstår att jag borde göra det där som du har tänkt att jag ska göra, utan att du säger något till mig om det. För det är inte bara respektlöst, det gör mig dessutom galet irriterad.

Det finns mycket med folks vardagliga kommunikation (eller snarare icke-kommunikation) som fascinerar och irriterar mig. Så mycket som i min värld borde vara sunt förnuft men som för många andra tydligen är total grekiska. Men jag tar ett djupt andetag och tänker att även om min kropp inte är särskilt vältränad så är mitt tålamod det ;-)

Den här känslan...

...när det blir helg efter första jobbveckan och man nästan vill sprängas av lycka för att det är så skönt att man överlevde veckan, känslan av att en helg aldrig någonsin varit så välkommen eller SKÖN och att man har två låååånga dagar framför sig.
Den känslan borde man kunna lagra och ta fram varje helg under vintern när helgerna bara känns som ett ögonblick mellan de eviga måndagarna.

Heeeelg :-)