Lugnet lägger sig...

Livet har varit hektiskt sedan förra inlägget, förra helgen var det julbasar-bakning på lördag och jobb i kommunens infocenter på söndagen. Det var lite segt att ta sig till jobbet på måndag, och sedan följde en helt fullspäckad (men rolig) vecka.
Vi flyttar ju som bekant en stad... typ. Som del i detta har kommunen igång två olika arkitekttävlingar (en för ny stadskärna och en för nytt stadshus) och den här veckan var det anbudsöppning i båda tävlingarna. Anbudsöppningar i sig är inga särskilt upphetsande evenemang, men när man är bland de absolut första som får se förslagen på hur vår "nya" stad kan se ut så känns det faktiskt rätt coolt :-)
Men coolt följs alltid av kaos, så veckan slutade med en hysterisk dag där jag och kollegan nog i det närmaste körde slut på skrivaren/kopiatorn för att lösa de sista-sekunden-uppdrag som vi fick.

Hur som helst, jag mår bättre nu än för en vecka sedan. Det har gått flera dagar helt utan hjärtrusningar, vilket egentligen inte alls är konstigt. Vi har haft klart definierade arbetsuppgifter under veckan, mycket att göra men vi har hela tiden vetat exakt VAD vi ska göra, och då är det bara att mata på och göra det som ska göras.
Det blir allt tydligare att min stress uppstår när jobbet är luddigt och uppdragen ramlar in hur som helst utan ordentlig struktur. Det kräver mycket mer energi att improvisera eller att behöva lägga ner tid på att försöka få reda på vad en beställare egentligen vill ha, än om man får ett tydligt uppdrag med en tydlig tidsram.

Och idag ska julgranen tas fram och pyntas :-)

Man känner sig lite fånig...

Jag skrev för ett tag sedan om det där "surret" i huvudet och att det är svårt att släppa jobbet när man går hem för dagen. I den bästa av världar skulle jag väl nu säga att det har blivit mycket bättre under hösten och att jag numer är superbra på att leva i stunden och slappna av efter jobbet och yada yada.
I själva verket är det så att jag har hjärtrusningar, nästan konstant huvudvärk, kraschad mage, dåligt minne (sådär så att jag vissa dagar behöver mata in en påminnelse i kalendern för att vara säker på att komma ihåg att åka hem samtidigt som barnen slutar på fritids) och lite såna mysiga prylar. Stressymptom. Inte så himla bra. Och så nån liten ångestattack emellanåt. Inte ofta och inte länge, men nog så jobbigt när det slår till.

Och det känns så himla fånigt, för jag har ett jätteroligt och väldigt fritt jobb. I perioder är det sjukt mycket att göra, och det kan vara så rörigt att man bara vill gråta, men andra perioder är det väldigt lugnt och jag kan styra min arbetsdag helt och hållet som det passar mig bäst. Jag kan bestämma mina tider i stor utsträckning, jag kan oftast jobba hemifrån om jag vill eller behöver göra det och jag känner mig trygg i att min chef har förtroende för det jobb jag gör.
Ändå har det blivit så här nu, och det känns så fånigt. Fjantigt. Löjligt. Som att man är klen. Fast det nog är helt logiskt att man inte kan ha med sig jobbet hela tiden utan att det till slut tar lite för mycket energi av en.

Maken började i alla fall reagera på allt detta för ett tag sedan och tipsade mig nyligen om ett TV-inslag med Jessica Almenäs där hon berättade om när hon kraschade. Han tyckte att det var väldigt likt hur jag är/mår, men jag höll inte riktigt med. Ett par dagar senare tipsade en kompis om denna krönika: Välkommen till den mörka sidan del 2: Att krascha, och när jag läste den kan man väl säga att polletten trillade ner. Hela krönikan är bra och tänkvärd, men ett stycke i den tog hårt, för beskrivningen är otäckt lik hur jag känner och tänker:

Rent praktiskt var det vinter 2010 och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes övermäktigt, från att borsta tänderna till att laga middag. Men jag kunde jobba. På jobbet mådde jag bra. Där var jag trygg. Utanför jobbet var det däremot katastrof. Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen. Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.

Jag är så trött. Kan somna vid åttatiden och sova till morgonen och sedan ändå inte hålla en hel dag. Och det känns ju också skitfånigt. Det är vinter och mörkt, ALLA är trötta, varför skulle det här vara nåt annorlunda? Förresten så vänder det ju snart, efter jul börjar det bli ljusare och då blir man ju pigg igen. Eller?
Ja, jo, det blir man väl. Lite piggare kanske. Men hjärtrusningarna då? Och det där att man ibland kommer på sig själv med att tänka att det inte vore så jävla hemskt om man råkade krocka med nån av dårarna man ibland möter på vägen. Inte sådär så att man skulle dö, men kanske bryta ett ben eller nåt. Så man får ligga på sjukhus och inte KAN göra något alls. Bara slippa allt ansvar, allt man måste göra. En paus. En paus som man inte själv styr över.

Men det känns rätt okej ändå. Jag känner igen känslorna och tankarna från hur det var efter kolikperioden med tvillingarna, och jag vet att det inte är farligt eller för evigt. Det har dessutom inte gått SÅ långt än. Men det är dags att ta tag i det, vända skeppet och hitta balansen igen.
Första steget är redan taget: ett inre beslut om att inte behöva vara nåbar jämt och att inte behöva vara alla till lags hela tiden. Jag kan inte göra alla grejer på en gång, och jag tror inte att nån egentligen heller väntar sig det, varken på jobbet eller hemma eller någon annanstans. Men det är så lätt att det blir så när det ramlar in frågor och önskningar och uppdrag och "måsten" från många håll samtidigt.
Jag har blivit mycket bättre på att säga "nej" och "inte just nu", men måste bli ännu bättre. Sedan är det bara resten kvar.

Och jag tänker att om jag skriver om det här så finns det på pränt, då kan jag inte slingra mig ur det och om en vecka säga nåt i stil med "äsch, jag var bara lite trött förra veckan" bara för att det kanske känns lite bättre då. Det här är på riktigt och jag har liksom inte tänkt krascha igen, så jag får väl påminna mig om det då och då.

Saker jag aldrig kommer att förstå...

...människor som känner ett behov av att sätta andra på plats för att hävda sig själva. Helt obegripligt.

De två årstidernas land

Kirunabor gillar vinter, det är obligatoriskt. Det finns inte så många andra alternativ när man bor på ett ställe som har vinter minst 6 månader om året. Det finns kirunabor som påstår att de inte gillar vinter, men eftersom såna påståenden faller på sin egen orimlighet så tänker jag inte säga mer om det just nu.

Fast kirunabor gillar vår ännu mer än vinter. Något som kan tyckas lite märkligt eftersom vår här ÄR vinter. Mer vinter än många i Sverige nånsin får.
Skillnaden är att på våren ser man solen. Kirunabor gillar solen. Fast inte på sommaren, för då är den lite för varm. Det ska vara vårsol, då är kirunabor glada.
Höst är också okej, för då börjar ju vintern närma sig. Och i vissa fall är det med höst som med vår, att höst ÄR vinter, och då är ju allt som det ska vara.

Det finns kirunabor som hävdar att de faktiskt gillar sommar också. Förmodligen tänker de då på alla härliga somrar då det snöat på skolavslutningen eller midsommarafton. Eller så menar de Thailand. Svårt att avgöra...

Men nu är det tydligen höst. Eller i alla fall höstlov. Det har jag och Nisse firat med att skotta jättemycket snö.

Och nu ska jag fortsätta fira höstlovet med att skratta hysteriskt åt det där med att samerna säger att vi har åtta årstider här uppe, när alla i själva verket vet att vi har två:
helvetesjävlavinter och nåtsomiblandpåminneromsommar.

Men hey... alla intalar sig det de behöver för att överleva. Åtta årstider... hahahahaaaa

Och livet går sin gilla gång...

Oktober försvann och nu är det vinter. Veckorna rasar förbi och jag hinner inte med.
I måndags hann jag inte med extra mycket, för mitt under lunchen satte jag i halsen så det blev tvärstopp. Jag hann aldrig bli riktigt rädd, för det gick så himla fort, men jag är glad att jag hade en blixtsnabb kollega som grabbade tag i mig och klämde till.

På några sekunder var det hela över och livet fortsatte... en halvtimme senare blev jag rätt skakig, och sedan tog det några timmar att bli av med obehagskänslan och tankarna på att det faktiskt hade kunnat gå riktigt illa. Och vilket jävla onödigt sätt att dö på i så fall. Kvävas av en bit macka. Så amatörmässigt.

Man lär sig saker om sig själv...

Jag registrerar hela tiden. Ljud, rörelser, synintryck, lukter, känslor osv. Ibland kan det förvåna mig att maken t.ex. inte hörde det där ljudet från ett av barnrummen som betyder att någon strax kommer att stiga upp och förmodligen gå i sömnen (och han lika förvånad när jag kommit tillbaka till sängen efter att ha hoppat upp och lett tillbaka barnet medan han inte fattade att något överhuvudtaget hände) Eller ljudet av en bildörr utanför huset, som betyder att någon är på väg hit. Eller ljudet av fötter i hallen där jag vet exakt vems fötter det är.

Ibland har jag nästan skämts över hur lättrörd jag är t.ex. av musik. Vissa musikslingor får ögonen att tåras på en sekund, det är som att de trycker på en känsloknapp i mig och jag har aldrig förstått hur det kan vara så, men tänkt att de kanske väcker känslominnen som jag bara glömt bort.
På samma sätt kan väldigt höga ljud få mig att må fysiskt illa. Maken gillar att dundra på med hög musik och jag sänker volymen. Jag antar att han är hörselskadad och han tycker jag är irriterande :-P Men jag börjar verkligen må illa.

Och ganska ofta förvånas jag över att folk inte ser hur andra människor mår, vad de känner eller hur de tänker. För jag registrerar ju sånt hela tiden och det är ju inget jag aktivt GÖR, så hur kan det inte finnas hos alla andra också? Att veta hur ett visst tonfall eller kroppshållningen hos en person betyder att hen är på ett visst humör idag, hur den där lilla lilla andningspausen innan svaret på en fråga kan betyda att svaret känns obekvämt att leverera, hur ett visst blänk i blicken betyder att det finns en hemlighet som personen inte vill avslöja...

Jag har alltid känt att det är en bra egenskap att kunna läsa av människor, men också ofta önskat att jag kunde gå genom livet och vara mer oberörd av andra, för att liksom få VILA lite ibland.

Så för någon vecka sedan berättade maken att han lyssnat på Alex och Sigges podcast. Alex Schulman berättade om sin fru Amanda, hur hon känner av stämningar, känslor osv och hur hon t.ex. månader innan Fredrik Reinfeldts skilsmässa sagt att han hittat någon ny och kommer att skilja sig, för det var något annorlunda i hans blick. Något livfullt. Ett par månader senare kom beskedet: statsministerparet separerar.
"Då tänkte jag på dig", sa maken. "För du är ju sån. Det kallas tydligen HSP, highly sensitive person."
Jag slog det ifrån mig, för jag hade hört begreppet förut men associerade det med överkänsliga människor som inte kan ta en diskussion och som gråter för allt. Sedan bestämde jag mig ändå för att googla lite på det. Och trillade nästan ur soffan på kuppen. För där, på diverse sidor med beskrivningar av HSP-personer och deras egenskaper, fanns alla mina "konstigheter" förklarade :-)

Modern psykologi: Högkänslig? Javisst!
Leva PS!: Är du också extra känslig?

När saker börjar gå sönder...

...så är det ju sällan bara EN sak som kraschar. I det här stimmet har dörrlåset, flera elementtermostat och mina glasögon pajat. Varför kommer sånt där alltid i klump? 

Tillägg några timmar senare: Jag visste att det var något jag glömde. Köksblandaren ju!! The water chaos pryl. :-P

Åsså blev det sådär glest igen...

Jobb och liv och allt däremellan gör att skrivandet hamnar i bakvattnet. Jag skriver i princip inget längre, varken här eller för skrivbordslådan, vilket på sätt och vis känns lite sorgligt även om jag vet att det blir så i perioder.
Och här känns det lite knasigt för jag är inte särskilt intresserad av att uppdatera jätteofta men bara i Facebookstil á la "Solen skiner och nu ska jag bajsa. Kaffe är gott". Och det mesta annat som rör sig i huvudet till vardags KAN jag helt enkelt inte skriva om här av olika anledningar.

Ibland känns det som att det skulle vara lockande att ha en helt anonym blogg och kunna vräka ur sig precis allt som snurrar omkring i huvudet. Men nä...det är inte heller min stil, så jag fortsätter väl så här ett tag till :-)

För tillfället njuter jag i fulla drag av en barnfri helg. Barnen är hos farmor, vi varvar ner totalt och idag har jag sträckkollat sju (!) avsnitt av Svenska Hollywoodfruar. För att jag kunde. Och för att det inte går att låta bli att se vad den där galna människan Gunilla Persson ska hitta på härnäst. För hon är verkligen snurrig bortom det mesta, på ett lite läskigt sätt...

Fjärde barnet

Ända sedan jag blev trebarnsmamma har jag då och då slagits av en märklig känsla i olika situationer; att ett barn saknas, det fjärde barnet.
Det är en oerhört märklig känsla, svår att förklara, men lite sådär som när man känner att man har glömt nåt men det är omöjligt att komma på vad. Fast då med skillnaden att jag vet att det är det fjärde barnet som saknas.
Nu är det rätt länge sedan jag fått den där känslan senast, men i morse kom den. Allt gick smidigt och bra med att få barnen i ordning för skolan. Kanske lite för bra, för när jag kom till busshållplatsen var jag fem minuter tidig och det var då den kom. Känslan av att jag glömt bort något, NÅGON, att ett av barnen måste ligga kvar i sängen och sova medan de andra gått till skolan. Det fjärde barnet.

En del skulle säkert säga att det är en dold längtan efter ytterligare ett barn, att det är meningen att jag ska vara fyrbarnsmamma. Andra skulle kanske säga att det fjärde barnet är barnet som aldrig blev, det som skulle ha varit 12 år nu. Ett barn som säkert hade kunnat ligga kvar i sängen och snooza när sexåringarna och åttaåringen promenerar iväg till skolan och jag till bussen.
Jag vet inte, och det är inte viktigt heller för det finns ju inget att veta. Det är bara en känsla, och den är märklig och fascinerande på samma gång. Och ibland får den mig på allvar att räkna mina barn och mentalt påminna mig om att jag faktiskt bara har tre barn.

Ibland får den mig också att undra om jag är tokig på riktigt. Men jag tänker att eftersom jag får DEN funderingen så är jag nog inte helgalen i alla fall. Inte än ;-)

Man dricker sitt te

Det är söndag. Tre jobbveckor är avklarade, förkylningen är fortfarande inte borta (sex veckor har den hållt i sig nu), och allt är tillbaka i den vanliga lunken. Fast "lunk" är fel ord, "surr" är nog bättre.

Vi pratade om det på kontoret i veckan, att det mest slitsamma med det jobb vi gör är att det hela tiden surrar i huvudet för att det är så himla mycket olika saker att hålla koll på hela tiden, så mycket som måste lösas på så kort tid och så mycket frustration över saker som inte går att påverka. Det är svårt att koppla bort jobbet när man går hem för dagen och det tar energi från annat.
Vi skrattar och svär om vartannat och jag skulle inte vilja byta jobb just nu, men det skulle gärna få surra lite mindre...

Livets hårda läxor

Åttaåringen är medlem på Moviestarplanet, en barn- och ungdomssajt där man skapar sin karaktär, en filmstjärna, och sedan skaffar vänner, gör filmer som andra kan titta och gilla, samlar autografer och shoppar kläder, prylar och husdjur allt eftersom man fått ihop Star Coins som är valutan i spelet och "fame" som gör att man når högre levels och kommer åt fler funktioner.

Åttaåringen har kommit till level 3. Då kan man ge presenter till andra spelare, så hon och kusinen har gett lite kläder och sånt åt varandra. So far so good.
Igår kväll var hela familjen i källaren och hade myslördag, med andra ord: alla satt med varsin dator/telefon och lekte/spelade/surfade :-P

Plötsligt frågar åttaåringen: "Mamma, vad betyder 'blockerad'?"
"Hurså" frågade jag. "Om det står att man är blockerad, vad betyder det då?" sa hon, och såg väldigt obekväm ut. "Det betyder att någon har spärrat en så att man inte kan komma in på deras sida, att de inte vill vara vän med en", svarade jag, varpå hon började gråta sådär från djupet av hjärtat, riktigt riktigt ledset.
Jag hann tänka att vafan, jag har inte gjort mitt jobb om hon reagerar SÅDÄR på att någon okänd på en spelsajt inte vill vara vän med henne, men så kom det fram vad som egentligen hade hänt...

En annan spelare hade börjat chatta med henne och tyckt att hon hade fina kläder. Spelaren hade sedan sagt att om åttaåringen gav sina kläder i present åt henne, så skulle åttaåringen i gengäld få en massa saker som hon hade på sin önskelista.
Superbra deal, tänkte åttaåringen och började klicka över kläderna till den andra spelaren. När det var klart kom inget tillbaka, varpå åttaåringen i chatten påminde om vad den andra spelaren hade lovat. Hon fick inget svar och plötsligt hade den andra spelaren loggat ut.

Åttaåringen tänkte att något hade blivit fel, så hon loggade också ut, loggade in igen, skulle gå in på den andra spelarens sida för att återigen säga att hon måste hålla det hon lovat, bara för att upptäcka att det stod "Denna användare har blockerat dig". Det var då hon frågade mig vad "blockerad" betyder, och bröt ihop när hon började inse vad som hänt.

Fy FAN vad ledsen hon var, en jättelång stund. Det var hemskt!
Vi förklarade för henne att hon blivit lurad av en skitstövel, och att hon säkert inte är den enda som blivit lurad heller, att det är bra att vara snäll men att man måste tänka på att man faktiskt inte känner de andra spelarna och att det kan vara vilka puckon som helst. Och att såna som luras och är taskiga ofta är såna som inte mår särskilt bra, för om man mår bra och är lycklig så behöver man inte vara taskig mot andra.
Hon förstod resonemanget och konstaterade sedan att det inte känns bra att bli lurad och att hon önskar att hon kunde luras tillbaka, men hon fattade också att det inte är nåt bra att göra så, för då är man ju lika taskig som den personen.

Hur som helst så slutade det hela med att jag skapade en egen användare på den där sajten, dels för att få lite koll på hur det funkar, och dels för att samla ihop pengar så att jag sedan kan ge prylar tillbaka till henne.
Det hon hade gett bort till lurendrejaren var värt drygt 2000 StarCoins, och nu inser jag att det har tagit massor av tid och energi för henne att få ihop de spelpengarna. Fy fan för snorjävlaungar som beter sig sådär.

Det var förmodligen en nyttig läxa att lära sig, men usch vad ledsen hon var :-(

Kommunikation - hur svårt kan det vara??

Jag är inte särskilt komplicerad egentligen. Vill du att jag ska göra något - fråga mig, så får du ett svar.
Vill du att jag ska göra något - gå inte hundra omvägar och anta att jag förmodligen förstår att jag borde göra det där som du har tänkt att jag ska göra, utan att du säger något till mig om det. För det är inte bara respektlöst, det gör mig dessutom galet irriterad.

Det finns mycket med folks vardagliga kommunikation (eller snarare icke-kommunikation) som fascinerar och irriterar mig. Så mycket som i min värld borde vara sunt förnuft men som för många andra tydligen är total grekiska. Men jag tar ett djupt andetag och tänker att även om min kropp inte är särskilt vältränad så är mitt tålamod det ;-)

Den här känslan...

...när det blir helg efter första jobbveckan och man nästan vill sprängas av lycka för att det är så skönt att man överlevde veckan, känslan av att en helg aldrig någonsin varit så välkommen eller SKÖN och att man har två låååånga dagar framför sig.
Den känslan borde man kunna lagra och ta fram varje helg under vintern när helgerna bara känns som ett ögonblick mellan de eviga måndagarna.

Heeeelg :-)

Mjukstart är för mesar

Jag hoppades på nedvarvning innan semestern, det slutade med fullt ös ända in i kaklet och dessutom lite fortsatt jobb en bit in på semestern. Nu hoppades jag på en mjukstart första veckan efter semestern, efter tre arbetsdagar räknar jag till fyra möten och en halvdag utbildning. Så mycket för mjukstart. :-P
Men förabarn-logistiken har i alla fall funkat riktigt bra. Sexåringarna har redan velat gå helt själva till skolan en gång och i eftermiddag ska åttaåringen hämta dem från fritids. De är stora tjejer nu :-)

I går morse pajade blandaren i köket. Nu i efterhand hade jag velat se en film på det eftersom det förmodligen såg rätt humoristiskt ut. I stunden var det dock mest förvirring och ljudliga svordomar.

Jag skulle skölja av frukosttallrikar när kranen, själva pipen alltså, liksom bara ploppade upp och ramlade av, och lämnade efter sig en fontän av vatten ur själva blandarkroppen. Det blev hysteriskt blött, men okej, diskbänken blev ju tvättad i alla fall.

På lunchen åkte jag hem och felsökte lite, för Byggare Bob i mig vill veta vad som har gått fel när sånt där händer.
Efter ett tag ringde jag tillverkaren (Tapwell) för att fråga om de tror det går att laga, eller om det är kört, och några minuter senare la jag på med ett STORT leende efter att ha fått helt suverän service. Och nu väntar jag på ett brev med en skruv och ett antal packningar som förhoppningsvis löser problemet med den ploppande kranen. Tänk att så enkla saker som hur man bemöter någon, kan göra så stor skillnad. Underbart :-)

Nu väntar i alla fall ytterligare en dag med möten, fix & trix. Att göra-listan växer sig långsamt längre, men trots rivstarten har jag redan hunnit med att bocka av några punkter. I det stora hela känns det bra att vara tillbaka på jobbet, men det känns som att jag redan har jobbat en MÅNAD, så det blir skönt med helg snart...

Äre det här som kallas crossfit eller?

Jag började morgonen med att släpa ut en tresits Ektorpsoffa ur åttaåringens rum, dra den genom hallen, ut ur huset, ner för verandatrappan, längs garageuppfarten och in i garaget. Själv.

Hand upp alla som fattar den bedriften. Tresitssoffa. Själv. 

Valpar alltså...

Gud vad han dräller, den där valpen...
:-D

Åsså blev det helt svart

Bloggen fick en ansiktslyftning idag. Eller well, lyftning och lyftning, den bedömningen får väl var och en göra utifrån hur ont de har av att behöva se mitt plyte i headern. Jag tycker i alla fall att det blev bra, och i brist på vettigt innehåll får man väl satsa lite på ytan, tänkte jag ;-)

På tal om yta så var jag på stan idag. Man ska kanske inte shoppa när man är på pissdåligt humör, men det var några saker jag verkligen behövde köpa, så det var bara att ta sig iväg.
Nu hittade jag förstås inte de saker jag skulle ha, istället utlöste jag larmet inte mindre än två gånger när jag gick ut från H&M. När det pep första gången stod jag snällt kvar och väntade på en personal. När hon kom testade jag igen, och pep igen.
Som tur var, var jag på alldeles för dåligt humör för att tycka det var pinsamt, istället blev jag nästan sur på tjejen som inte ens ville titta i min väska utan bara sa "det blir sådär ibland, den kan reagera på nån metall, det är bara att gå". Jag kände mig som en supertant när jag tänkte att vaFAN, jag kan ju ha massor av saker i väskan, men ÅKEEEEEJ jag GÅR väl då.

I ren förvirring snubblade jag sedan in på Kicks, där detta stod fint skyltat

Och då tänkte jag, vilken tur att det inte bara står "bodyscrub" eller nåt sånt på förpackningen, tur att de döpt prylarna till FatGirlSlim så att man verkligen förstår att de är till för att feta brudar ska kunna bli smala. För hade det bara stått bodyscrub så hade ju jättemånga tjockisar kunnat gå miste om en chans att bli smala och därmed snygga.
Jag ser fram emot herrprodukterna "ChubbyHubbySlim". Eller nä just det, såna grejer görs ju alltid bara för tjejer. Grr.

Dagens lärdom: När du är arg, gå då ej i affär. Stanna istället hemma om du tänker vara tvär.

Kroppen pratar?

Jag tror min kropp försöker kommunicera med mig.
Igår gick jag på första hundpromenaden på jättelänge, den envisa förkylningen har gjort att det varit omöjligt att orka mer än att ta ut vovven i skogen bakom huset och låta honom springa av sig. Något som han iofs tycker är roligast i världen, men jag har haft dåligt samvete ändå. Så igår gick vi en ganska kort runda, i lugnt tempo. Det var bra koppelträning, men oj vad det kräver mycket tålamod.

När jag kom hem igen kände jag mig trött, sliten och frustrerad efter att ha haft dragkamp i en halvtimme. Nisse är en smart hund, han är uppmärksam och lär sig gärna nya saker. Förutom att gå i koppel, där är det nån barriär som effektivt förhindrar inlärning, så när vi kom hem ville jag bara lägga mig i en svart bubbla och försvinna en stund. Jag försökte förklara frustrationen för maken, det bästa jag kom på var att jämföra det med hur det känns för honom när Bajen förlorar en match mot nåt skitlag.
Jag la mig på soffan och tänkte att jag skulle läsa en stund för att bli på bättre humör. Efter en halv sida fick jag lägga ner boken, för jag fick plötsligt en våldsam huvudvärk bakom ögonen, och yrsel. Jag skyndade mig att ta en Ipren, men sedan låg jag däckad i flera timmar med vad som kändes som ett halvelakt migränanfall. Det kom verkligen från ingenstans och jag tog mig inte upp ur soffan. Kul fredagkväll.

Eller... det kanske inte kom från ingenstans. Jag är fortfarande inte frisk, och den där promenaden var kanske lite för mycket just nu. Men det var ju så skönt att vara ute. Och på måndag börjar jag jobba igen, då måste jag ju vara på benen, pigg och alert. Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det ska gå till, men det löser sig alltid på något vis...

En sån där dag

Ni vet såna där dagar som man känner att man lika gärna hade kunnat hoppa över? En sån dag är det idag. Fel från början till slut...

Jag vaknade och kände mig stressad. Jag hade kvar känslan från en av nattens drömmar, jag tror den handlade om klädtvätt och tvättberg och sånt som aldrig tar slut, aldrig blir färdigt. Sedan fortsatte det med att trötta, förkylda och griniga barn bråkade med varandra om exakt ALLT. Innan klockan var 10 hade jag fått ett frispel och alla var förpassade till sina rum för att städa.

Efter lite time-out var alla rätt glada igen, men efter lunch började tjafset om. Och jag skojar inte, ALLT har blivit tjafs idag. Vem som har sagt vad, vem som sa något fel, vem som hämtat laddaren till datorn flest gånger (jag tror vinnaren hade hämtat den tiotusenmiljarderniohundratjugo gånger, enligt egen utsago).

Och just det... laddaren till makens MacBook Pro gick sönder mitt i allt detta.
För "någon" (signalement: <140 cm, det finns tre huvudmisstänkta) hade gjort något med den så att en av pinnarna i stickproppen var helt sned (det var inte första gången), och när jag försiktigt försökte räta ut den så det skulle gå att sätta in den i uttaget, så gick den av. ÅTTAHUNDRA SPÄNN kostar en laddare. Åttahundra jävligt onödiga kronor.

Sådär fortsatte det. Tills nu på kvällen när det blev total soppatorsk för mig.
Drygt två veckors envis förkylning (som fortfarande är långtifrån över) har sugit all energi ur mig, så det finns ingen psykisk motståndskraft heller, och allt tjafs under dagen kombinerat med en sprängande huvudvärk gjorde att det tog tvärstopp. Så några fulböl och ett glas vin senare sitter jag i sängen och skriver det här och ska snart sova, inte särskilt nöjd med eller stolt över den här dagen... så blir det ibland.

Men i morgon är en annan dag...

Att tycka om sig själv

Det är stressande att växa upp och lära sig att smalt är bra, smalt är fint och smalt är det som killarna gillar. Det är nedbrytande att avsky sin egen kropp för att den inte är smal och avsky sig själv för att man inte kan låta bli att bry sig om vad andra tycker. Och det är förvirrande att långt senare inse att allt det där var helt fel.
Smalt är fint, men allt det andra är OCKSÅ fint, och killarna, de gillar inte alls bara smalt. De gillar ju… mig. Men varför? Jag är ju tjock! Ser de inte det? Jo, de ser det, men de bryr sig inte. För de gillar MIG. Och jag är inte bara min vikt.

Linda-Marie Nilsson la ut en bikinibild på sig själv på Facebook. Inget man inte ser ungefär varje dag. Men den här bilden fick enorma reaktioner, för hon ser inte ut som man ”ska”, som en Barbiedocka utan mer som en 50-talsfilmstjärna, en kurvig pinuppa.

Och okej, historien hade väl kunnat sluta där, bikinibilder är ju som sagt inget unikt på Facebook. Men Linda-Marie gjorde något som uppenbarligen är helt otänkbart och oerhört provocerande; hon bad inte om ursäkt för sin kropp.
Hon sa ”kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!”, och vips så tolkades det som att hon uppmuntrade till ohälsosamt leverne, att hon nästan missionerade om de enorma fördelarna med att vara tjock.
Allvarligt talat, ibland blir jag jävligt bekymrad över intelligensnivån på folk i det här landet...

Det är förvirrande att inse att det inte är vikten som spelar roll. För det är inte särskilt provocerande att vara tjockare än normen. Det är knappt ens provocerande att vara mycket tjockare än normen.
Det som däremot ÄR provocerande är att inte skämmas och be om ursäkt för det, att inte skamset böja på huvudet och säga ”ja, jo, jag går ju på diet” medan man hetstuggar på selleristjälkar, att säga ”jag gillar mina former”, att visa sig i bikini, att visa sig överhuvudtaget utan att be om ursäkt för sig själv och sin storlek eller form.
Och för att vara totalt övertydlig, eftersom det verkar vara komplicerat för en del: Att jag gillar mig själv och min kropp betyder inte per automatik att jag inte vill gå ner i vikt. Det betyder inte heller att jag tycker att alla andra ska vara tjocka. Det betyder faktiskt bara att JAG tycker om MIG. Inget mer. Inget konstigare än så.

Jag gick omkring i massor av år och tänkte att om jag bara går ner i vikt så kommer jag att bli attraktiv. I själva verket var det så att när jag insåg att jag ÄR attraktiv precis som jag är, så började jag gå ner i vikt.

Jag pratade med en vän om detta nyss, och hon kom fram till att hon faktiskt aldrig fått en negativ kommentar om sin kropp av en man. Däremot många av kvinnor som direkt eller indirekt antytt att hon inte borde vara nöjd. Jag kunde bara hålla med, jag har ungefär samma upplevelse.
Och så sammanfattade hon det hela i en mening: ”Varför har jag trott att män inte gillade min kropp?? Hur gick det till?”

Det retar mig att det tog drygt 35 år att förstå att det inte är nåt fel på min kropp, att verkligen förstå att det faktiskt mest bara är jag själv som inte gillar den.
Och det gör ju såklart att man undrar över det där ”idealet” som vi verkar tro att killarna vill ha. Uppenbarligen stämmer ju inte det heller. De kanske är lika lurade som vi, så att de tror att det är idealet de ”ska” vilja ha trots att det finns så mycket annat som också är bra.

Så i slutändan tror vi att vi måste försöka se ut så som de tror att de vill att vi ska se ut. När det hela så enkelt hade kunnat lösas med att alla helt enkelt ser ut som de ser ut och dessutom tycker hyfsat mycket om sig själva. För man blir mer attraktiv när man tycker om sig själv.
Förstår ni vad världen hade kryllat av attraktiva människor om det var så? Istället för som det är nu när så många går omkring och hela tiden försöker vara som någon annan, vara ”rätt”, och bara mår dåligt av det.

För visst har vi hamnat fel någonstans när det är provocerande att tycka om sig själv, oavsett hur man ser ut?

Skulle du våga klappa en Dinosaurius Rex?

Vi hade en dinosauriediskussion här hemma idag. En av sexåringarna sa att hon skulle våga klappa en Dinosaurius Rex om hon träffade en. Jag sa att jag nog aldrig hade vågat göra det. Hon konstaterade att hon är himla cool som skulle våga.
Sånt går ju såklart inte obemärkt förbi en åttaårig hemmapolis, så plötsligt hördes ett vrål: "DET SKULLE DU INTE ALLS!!!" Sedan utspelade sig följande konversation:
Sexåring: Det skulle jag vi-hi-hisst!
Åttaåring: NÄ FÖR DET SKULLE DU INTE!
Sexåring: JOHO!
Åttaåring: Bevisa det då!! (man hörde hur det hängde ett haHA! i luften)
Sexåring: MEN DET KAN JAG JU INTE, för det finns ju inga dinosaurier längre!
Åttaåring: Men bygg en tidsmaskin då! Och åk tillbaka i tiden och bevisa att du vågar!
Sexåring: Mäh. JAG ÄR JU INGEN VETENSKAPSMAN!

Sedan kom diskussionen av sig pga att kidsen vräkte i sig amerikanska pannkakor och bacon. Det var tydligen den godaste mat jag någonsin har lagat :-)

Snart bara en vecka kvar

Den envisa förkylningen ger sig inte. Jag hostar och hostar och hostar och hostar... och tappar rösten ungefär varannan dag. Det är jobbigt att känna sig sjuk och orkeslös.

Det har i alla fall varit aktiva dagar den här veckan, med bad, geocaching och ett besök hos ortoptisten i Gällivare. Lisa skelade när hon var bebis, så vi har gått på kontroller regelbundet sedan dess. Nu måste vi åka till Gällivare för dessa kontroller. Gällivare... 12 mil bort. Och den här gången tog kontrollen hela fem minuter. Så halva den dag då Kiruna var varmast i landet, tillbringade jag och ett par kids i bilen. Hurra. Not.

Jag och Helena drog iväg på gecachingtur i måndags. Målet var att logga eller åtminstone reka en cache på en något otillgänglig (läs: blöt) plats. Efter lite promenad där vi förmodligen gav lokalbefolkningen ett gott skratt eller två genom att förvirrat irra genom gräs och snubbla på indianskallar, konstaterade vi att vi hade behövt bättre utrustning för att ta oss till cachen. Så vi loggade fyra andra istället, lite här och lite där, bl.a. en på den här bron :-)

Snart bara en vecka kvar av ledigheten. Det känns bitterljuvt, i brist på bättre ord. Jag saknar att vara bland folk, "mitt i smeten". Å andra sidan hade jag kunnat vänja mig vid att vara i totalt lugn också.

Nu vaknar resten av huset... spridda hostningar hörs från olika rum. Dags att starta dagen :-)

Vulgobuske

Sådär i skuggan av diskussionen om kvinnors armhålor och deras hårighet vs hårlöshet, måste jag säga att jag nog aldrig någonsin har reagerat över eller ens noterat en manlig armhåla förrän Kohei Uchimura dök upp i OS-gymnastiken...

Sommarlovet som tog slut

Ledighetsvecka 6 av 8 är nu officiellt inledd. Med snorig näsa, rakbladshosta och en bättre hälft som börjat jobba idag. Och plötsligt känns det som att sommarlovet är slut, trots att det är tre veckor kvar.
Över en natt blev världen höstigare och tankarna på matlådor och barnkläder och hundrastningar smyger sig på.
Och förstås allt det där som man booorde ha gjort under ledigheten men som inte har blivit gjort för att man har gjort annat som man kanske INTE hade behövt göra men som man ändå valde för att det var det man ville göra fast man borde ha gjort det andra och nu får man istället bli lite stressad över att det inte är gjort och så blir det gjort i sista sekunden typ dagen innan man ska börja jobba. Pust.

Det krävdes nästan 5 veckors ledighet för mig att känna mig såpass utvilad att jag inte behöver sova ett par timmar mitt på dagen för att orka vara uppe till midnatt. Och det är inte så att jag har stigit upp kl 6 på morgnarna eller så. Jag har oftast sovit till nångång runt 9, men har ändå behövt sova på dagen för att inte dö av trötthet.
De sista ledighetsveckorna får gå åt till att lägga energi på lager inför hösten, jag tror det kommer att behövas :-)

Att må bra igen

Så var värken över för den här gången. Och det är helg.
Idag har jag sågat ner ett sjukt träd i vår trädgård, tappat telefonen på stortån (aj!), koppeltränat med Nisse och köpt glass med småttorna. Jag hade skavsår i öronen efter glasspromenaden, det är makalöst var sexåringar kan tjattra om allt och inget, hela tiden. :-)

Koppelträningen gick rätt okej. Nisse är en bråttomtyp, han vill se allt hela tiden och drar därför som en TOK i kopplet.
Jag har inte brytt mig om att koppelträna honom särskilt mycket tidigare, det har känts viktigare att lära honom att vara lös på bakgården så att han lär sig ha koll på tomtgränserna. Men nu börjar han bli stor och stark, vilket gör koppelpromenader lite... besvärliga. Så idag envisades jag med att tvärstanna så fort han började dra.
Efter sisådär 20 tvärstopp började han förstå att det där hängde ihop med något han gjorde, så det finns hopp :-)

Mellan dagens alla påhitt har jag även hunnit med några diskussioner på Familjeliv, mot bättre vetande. Forumet där var bättre för några år sedan, nu är det sjukt mycket trolltrådar och knasigheter, så det är svårt att hitta vettiga diskussioner att hoppa in i. 

Och när jag loggade in på mejlen idag hade jag fått mejl från Ingela, en total främling som ramlat in på bloggen, läst om min värk och ville ge lite tips och förslag. Det är sånt som gör att jag älskar Internet, bloggar och sociala medier. Att man när som helst kan stöta på en främling som man lär sig något av, eller som man får en puff i rätt riktning av. Människor som man aldrig skulle ha mött annars.

Att vara arg

Jag är så jävla arg! Arg på den här värken, arg på mig själv som inte klarar av att bita ihop och se glad ut, och arg på de stolpskott till läkare som hittills inte har kunnat lista ut vad det är som är fel.

Den första försökte iofs. Då var det bara domningar och värk i händer/armar, så jag blev utredd för karpaltunnelsyndrom och fick göra en undersökning där man kollade nervhastigheten i armarna. Enligt resultaten kunde man inte säga att det var karpaltunnelsyndrom, och schvopps så var jag bortkopplad igen. Det verkade aldrig finnas en tanke i stil med "hmm, den där undersökningen visade inget men du har ju ont, så vi testar det HÄR istället..."

När jag något år senare hade tokont och det dessutom då även börjat värka i fötter/ben så tänkte jag att det ju måste gå att hitta felet.
Tills jag kom till doktor Stolpskott, en dam som jobbade enligt löpande-band-principen och därför inte "hade tid" att fundera på varför det även värkte i benen, på samma sätt som i armarna. För det där hängde ju inte ihop, och "vi tar benen nästa gång, nu tittar vi på armarna".
Sedan klämde och kände hon litegrann på händerna, sa att det kanske är karpaltunnelsyndrom (nej, det är redan kollat, det står nog i journalen om du bemödar dig med att slänga ett getöga i den, ditt talanglösa pucko) och att det nog går över. Och om det inte går över så får jag väl komma tillbaka.
Sedan var det slut på det läkarbesöket, och nästa stackare slussades in till dr. Stolpskott.

Det har gått några år sedan dess, värken kommer och går.
Jag har mått bättre i perioder av att undvika mjölk, och gjorde misstaget att nämna det för en läkare i ett annat sammanhang. Jag var där i annat ärende men behövde få mer värktabletter utskrivna, och så nämnde jag det där om kosten...big mistake såklart, för jag blev naturligtvis i princip idiotförklarad. Kosten kan ju inte ha nåt med värken att göra.
Däremot "kan det ju vara så att kroppen gör ont när själen gör ont" (jag har haft utmattningsdepression efter att mina tvillingdöttrar hade kolik som bebisar, men är frisk från det sedan länge), och vips så hade min värk klassats som psykisk.

Behöver jag säga att jag inte kommer söka hjälp för detta igen innan möjligen ett ben eller en arm hänger löst eller håller på att ruttna...

Jag är så jävla ARG på att det inte går att få hjälp, att bli avfärdad gång på gång, att behöva känna mig som ett inbillningssjukt psykfall medan jag på egen hand experimenterar på alla sätt jag hör talas om som kanske, kanske kan hjälpa, om så bara litegrann.
För jag lovar, det är inte inbillning. Inte ett dugg.

Att ha ont

När jag gjorde frukost i morse anade jag att det var på gång igen. Men som vanligt sköt jag undan det. Ibland är det rätt skönt att vara en idiot, då kan man skjuta upp en del saker en stund.

Jag höll i en smörkniv och plötsligt gjorde det panikont där knivens skaft tryckte mot insidan av ringfingret, den nedersta delen av fingret.
Jag har känt det många gånger förut, och jag föreställer mig att det liknar smärtan man skulle känna om det blev en blodpropp precis där, eller om ett blodkärl brast. Jag tittade på fingret och precis som vanligt var det helt kritvitt och otroligt ömt kring den onda punkten, där kniven hade tryckt.

Jag vet inte vad det är som händer när det blir så, och jag vet inte VARFÖR det blir så, men det händer ibland och det är alltid en förvarning om att det kommer mera. Idag var såklart inget undantag...

Lite senare på dagen var jag ute och körde bil. Jag hade planerat att logga några geocachar för att sedan åka till El-Giganten och hämta ut en Time Capsule som vi hade beställt. Jag tänkte ta mig upp på Luossatoppen och logga cachen som finns där, men halvvägs upp på stan insåg jag att det inte skulle gå, för fingrarna slutade funka.
Det är också en märklig känsla, och det är inte så att de slutar funka sådär så att det verkligen inte går att använda dem. Men det KÄNNS som att de är helt paj, för det värker och gnager och ilar och känns som att det inte går att räta ut fingrarna och som att händerna är fyllda med bly. Det var bara att åka hemåt igen.

Väl hemma tänkte jag att okej... jag kan ju det här. Jag har haft ont förr, jag vet att det är för jävligt och att det kommer hålla i sig nån dag eller två, men jag vet också att det går över och att jag inte kommer dö av det. En dag eller två går ju fort, den här gången ska jag lyckas hålla humöret uppe trots att det gör ont. JAG VET JU ATT DET GÅR ÖVER.

Det är lustigt, för det är samma sak varje gång (jag antar att det också får bokföras på idiotkontot). Jag tror alltid att jag ska fixa det den här gången, slå tillbaka mot värken och inte låta den däcka mig. Jag VET alltid att jag kommer fixa det.
Och varje gång slutar det med att jag ett par timmar senare sitter nånstans i huset och fulbölar för att värken suger precis all kraft och energi ur kroppen. Och hur mycket jag än vet att det går över om nån dag eller två, så vill jag skära bort det onda med kniv, eller ännu hellre hugga bort det med yxa.

Idag la jag mig på spikmatta i ett par timmar (ibland försöker jag stretcha eller trötta ut musklerna där det gör ont). Det funkade rätt bra, för spikmattan gjorde så förbannat ont att värken i händerna kom av sig litegrann. Med dubbel dos Ipren på det finns det hopp om att jag ska kunna sova okej i natt. Och i morrn kommer det kännas bättre. Det vet jag ju. Men just nu är det klen tröst.

Det värsta är nog egentligen inte heller själva värken, utan känslan av hopplöshet. Känslan av att det är så jävla orättvist att jag har ont och att jag inte ens vet VARFÖR. Det känns meningslöst.
Jag kan chansa på det ena och det andra, testa att ändra kosten, utesluta mjölk, utesluta gluten, försöka hitta kopplingar mellan stress och värk o.s.v, men hittills har det ändå aldrig gått att säga exakt vad skiten beror på. Och det känns hopplöst.

Men som sagt... imorrn kommer det kännas bättre. Och nästa gång kommer värken att komma som en överraskning igen, trots att den kommer tala om att den är på väg. Och NÅN gång kommer jag att komma på varför den kommer. Men inte idag. Idag är det bara hopplöst och ont.

Äntligen

Äntligen kan jag läsa igen! Jag älskar egentligen att läsa, men de senaste åren har jag har inte haft ro att släppa greppet och förlora mig i en berättelse. Förrän nu :-)
Jag fick Hungerspelen och Fatta Eld av min svägerska och har läst ut båda på en vecka, så igår traskade jag in i bokhandeln, köpte den tredje boken (Revolt) och började läsa den så fort jag kom hem.

Och jag inser att jag nog är hungerspelsskadad, för under OS-invigningen slog det mig att jag väntade på fantasifulla (möjligen brinnande) dräkter och dramatisk make-up. Bara för att istället mötas av typ... det här -->

Nåväl... nu är det dags att ta en promenad med hunden, sedan hoppar jag in i Katniss Everdeens värld en stund igen. Hurra! :-)

Saker jag inte trodde skulle hända

Minns ni den galna skolavslutningen jag berättade om i juni? Om inte, kolla här: "Makalöst märkligt". Efter det mejlade jag Jukkasjärvi församling och frågade om det som prästen gett uttryck för är något som församlingen och Svenska kyrkan ställer sig bakom, om det ligger i linje med deras värderingar. Jag fick inget svar.

Jag erkänner att jag inte blev särskilt förvånad, jag antog nog på något vis att det där skulle försvinna ut i tomma intet, att de inte skulle vara intresserad av att ta i frågan, så döm om min förvåning när jag NU fått svar med besked om att ärendet ska tydligen tas upp i kyrkorådet i augusti. Cred till kyrkan för det, för jag antar att de hade kunnat låtsas som ingenting.
Jag hoppas att jag får något besked sedan om vad man kommit fram till i kyrkorådet.

Ordningen återställd!

Familjen är hemma igen, det är full rulle i huset och ordningen är återställd. Barntjattret är intensivt, de vill såklart berätta om allt de gjort på resan. :-)

När jag var ute och promenerade med vovven i morse slog det mig att jag redan varit ledig i fyra veckor. Hade detta varit en "normal" semester så skulle det alltså kunnat vara dags att börja jobba igen på måndag. Det skulle ha känts som total katastrof, jag är inte ett dugg färdigsemestrad ännu.

Hundkäx ska lukta morot

Om det plötsligt skulle bli hungersnöd så skulle vi nog klara oss ett år på förrådet som växer just utanför tomten.

Där vår tomt slutar finns en liten slänt (totalt övervuxen med gigantiska hundkäx och brännässlor) som sedan övergår i skog.
Jag har tidigare röjt upp en stig genom hundkäxdjungeln ner till skogen eftersom det är där vi oftast rastar hunden, men idag tog jag och syrran tag i att röja lite mer och efter nån timmes jobb med den elektriska häcksaxen var slänten rensad.
Och ja, vi röjde hundkäx med häcksax, de var av modellen "nästan enåenhalv meter höga".

Hur som helst, hundkäxens rot är tydligen ätbar, ska smaka lite som morot eller palsternacka och dofta morot.
Och nässlor kan man ju koka soppa på, har jag hört. Har dock aldrig provat, jag har haft fullt upp med att avsky denna ettriga växt.
När vi stod där i röran och röjde så konstaterade vi att brännässlan i alla fall är grymt effektiv, man hinner ju knappt nudda den så gör det ont. Vad försvarar den sig egentligen mot? Nån som vet?

Så var man 38 då...

Det blev en lugn och skön födelsedag, precis som jag hade hoppats :-) Lite kalasande med mamma, pappa och lillsyrran med sambo och hund. Sedan gofika med en god vän och till slut bubbel och film.

Barnen ringde och sjöng för mig i morse, det var kanske det bästa med hela dagen.
När jag och vännen gofikade konstaterade vi att det förmodligen är rätt sunt att vara som vi och inte per automatik längta ihjäl sig efter barnen när de är borta, men jag skulle ljuga om jag sa nåt annat än att jag fick tårar i ögonen när de sjöng "Ja må hon leva" imorse :-)

Fem veckor kvar av ledigheten. Det känns bra.

Att vara ensam

Resten av familjen är i Stockholm. Det är bara jag och Nisse här hemma, och jag kastas mellan att tycka att det är superskönt att vara själv i ett tyst hus och kunna göra precis vad jag vill när jag vill, och att känna mig hopplöst ensam och rastlös.
Jag gillar inte att känna mig ensam. Att vara själv kan vara skönt, men att vara ensam... nä.

Hur som helst, det är ju kul med en ny hobby i alla fall; geocaching. Eller skattjakt för vuxna som vill ha nåt att nörda med
I förmiddags tog jag med mig Nisse och så letade vi upp fyra cachar. På eftermiddagen blev jag rastlös, så jag åkte ut och loggade fem till. En av dem involverade klättring på gamla bildäck på ett gammalt gruvområde. Vardagsspänning deluxe!

Och imorrn fyller jag år. Jag planerar att låta dagen flyta rätt obemärkt förbi. 38 är ju inte direkt nåt att hetsa upp sig över :-)

Sämsta mamman...

...kände jag mig som igår. Av ingen särskild anledning egentligen, men jag orkade bara inte med gnäll och tjafs och tiotusen "varför?"
Vissa dagar tar bensinen bara slut helt enkelt, och igår var en sån dag. Idag känns det bättre, och fikadejt med bästa vännen var som balsam för själen. Sånt ger energi :-)

Bästa bantningstipset, ät korv som man gör i Simrishamn!

Jee jee.. sexualiserad korvreklam och allt sånt där, ni har läst om det i Aftonbladet.

Aftonbladet kollade lite vad folk tyckte, och folk ba: "Nääää, det är INGET sexuellt över den där bilden. INGET, I tell ya. Det är de där feministerna nu igen, bitterfittor som inte får nåt hemma och som därför ser kukar i alla bilder och sammanhang".

Och fine. Vad feminister lider (eller inte lider) brist på kan inte jag avgöra. Men det är en sak jag inte fattar: Om det är sådär man ska äta korv, hur FAN kommer det sig att folk bara blir tjockare och tjockare?

Att man aldrig lär sig...

I förrgår började vi prata om det där att resten av familjen drar iväg på resa om ett par veckor medan jag blir kvar hemma med valpen.
Det har känts som att det kan bli ett skönt break, en minisemester även om det är trist att vara utan familjen. Men då fick jag en sån där bottenlös känsla av ensamhet och insåg att jag kommer vara ensammast i universum medan de är borta, och att huset förmodligen kommer krylla av mördare och annat farligt hela tiden. Sedan drömde jag ensamhetsdrömmar hela natten, t.ex. att jag försökte ringa en av mina bästa vänner för att jag verkligen behövde prata, men att hon inte hade tid med mig.
Det är märkligt att vissa känslor kan hänga kvar så länge trots att de egentligen inte har något att hålla fast sig i.

Igår morse vaknade jag i alla fall med yrsel. Tänkte inte så mycket mer på det, för den var inte jättekraftig, bara lite irriterande. Sedan åkte jag iväg på stan en vända, skulle shoppa kläder till barnen och kom på mig själv med att tänka att folk eventuellt kunde undra om jag var full, eftersom benen inte riktigt ville lyda mig. Det kändes klumpigt att gå, men jag tänkte inte så mycket mer på det, antog väl att det var skorna som var konstiga eller nåt sånt. Fingrarna kändes också klumpiga, och huvudet var som en blyklump. Åska, tänkte jag. Det blir säkert åska.

Ett par timmar senare däckade jag totalt med helt sinnessjuk värk i benen. Från höfterna och hela vägen ner till tårna, och ytterligare några timmar senare även i armar/händer.
Med facit i hand inser jag att jag ju är en total idiot som inte fattade att yrseln, gångproblemen, fingrarna och huvudet var tecken på att värken var på väg. Tänk att man aldrig lär sig... det är ju inte som att det är första gången detta har hänt. Inte för att det hade hjälpt, jag hade inte kunnat stoppa värken. Men ändå liksom.

Idag känns det i alla fall något bättre. Det gör fortfarande ont, mest i händerna idag, men inte lika intensivt som igår. Imorrn kommer det kännas ännu bättre, och om några dagar är värken helt borta, till nästa gång då jag kommer bli lika förvånad igen.
Ignorance is bliss, eller hur är det man säger?

Äntligen semester

Nu är det semester! Jag är ledig i åtta veckor, och aldrig har nog en semester varit så välbehövlig. Den här våren har varit galet hektisk men också väldigt rolig. För första gången på flera år har jag faktiskt roligt på jobbet igen, och det är värt rätt mycket :-)

Hittills har semestern gått åt till att sova, sova och sova. Nu börjar jag komma ikapp mig själv litegrann, så snart kan man väl dra igång nåt slags semesterprojekt. Jag ska bara vila liiite till först ;-)