Det finns de som lever som att utseende är ALLT som betyder något, de som lever som att utseende inte existerar, och så de flesta som ser att utseende har betydelse men att man inte behöver göra det till världens största grej. I diskussionen igår blev det tydligt att det extrema inte funkar, det är helt enkelt inte trovärdigt. Jag tror man gör sig dum om man försöker låtsas som att utseende är helt irrelevant och inte bär med sig några som helst värderingar.
Hur som helst... när jag vaknade idag så funderade jag på det där med balans. Jag växte upp som ett rätt vanligt barn. Hade långt hår med fina lockar, gröna ögon och var nog sådär lagom söt som de flesta barn är. Och jag minns när jag första gången blev väldigt medveten om mitt utseende och att jag inte duger.
Jag var sex år och gick på lekis. I min grupp fanns en kille som var så otroligt sockersöt, alla tjejerna var förtjusta i honom. Vid ett tillfälle jagade ett gäng tjejer (däribland jag) denna sockersöta kille, och när en tjej lyckades fånga honom så fick hon en puss. Det var skrik och skratt och så jagades han lite mer.
Alla tjejerna fick en puss. Utom jag.
Jag minns inte om han eller någon annan sa något om det, men jag minns att jag i min sexåriga hjärna drog slutsatsen att han inte tyckte om mig och att det måste bero på att jag var ful. Och jag kände mig SÅ jävla dum. Inte bara ful, utan dum. Bortgjord. Pinsam.
Eftersom jag var en liten skitunge som inte visste bättre, sa jag inget till någon om detta (såvitt jag minns). I alla fall inte till någon som kunde upplysa mig om mitt felslut. Därför fanns det inte heller någon som kunde tala om för mig att jag hade fel. Jag var såklart inte ful, inte dum eller bortgjord heller. Men det blev min bild av det. Av mig själv.
Den gjorde mig naturligtvis inte mer framåt, utan snarare mer försiktig. Jag försökte inte ta plats i onödan, ville ju inte verka dum.
Och med tiden odlades sanningen att det värsta som kan hända, är att man verkar dum.
Jag var alltid duktig i skolan. Lärde mig läsa tidigt, var smart, lärde mig saker fort och var nästan alltid färdig före de andra med skoluppgifter. Och jag fick höra att jag var duktig, av de vuxna. Jag insåg att "smart" var min väg. Jag var kanske inte söt eller populär (snarare ganska ful och pinsam) men jag var i alla fall smart. Det var det jag hade.
Och där nånstans blev felsluten ännu fler, för på något vis fortsatte den där sanningen att växa.
Om man bara är smart, inte har NÅT annat, då blir det ju ännu viktigare att inte verka dum. För om man tappar det enda ansikte man har, vad har man då kvar? Vem är man då?
Detta ledde till en del märkliga saker, t.ex. att jag alltid har hatat första april. Jag har hatat aprilskämt, hatat tanken på att jag kan bli lurad och att jag då kan verka dum och att någon kan skratta åt mig. Genom hela min skoltid kunde jag se på människor som vågade bjuda på sig själva och sina klantigheter och ändå vara omtyckta, och känna att jag skulle vilja vara sån. Men det gick inte.
Min balans var totalt rubbad, jag hade tappat perspektivet helt, för det där ansiktet var så viktigt. Imagen. Att vara "någon", att ha sin plats i världen och inte förlora den för att inte förlora sig själv. Och mitt "ansikte" var som sagt smarthet.
Man kan ta sig väldigt långt med att bara vara smart och inget annat. Man kan ta sig väldigt långt om man har tappat perspektivet fast åt andra hållet och bara är snygg. Men man är inte hel för det.
Med facit i hand är det inte alls underligt att jag blev mobbad. Jag var förmodligen ett idealiskt offer, eftersom det nog var rätt uppenbart att jag inte var ett dugg hemma i mig själv. Och elaka kommentarer om mitt utseende bidrog förstås bara till min egen bild av att utseendet inte var min grej, och så blev smarthet ännu viktigare. Ond cirkel är bara förnamnet...
Idag är jag snygg. OCH smart. Jag vågar på ett helt annat sätt bjuda på mig själv och korkade saker jag bland tänker och gör (som vi ALLA gör), för idag har jag en självkänsla som säger att jag är bra som person ändå. Men det tog mig 35 år att nå dit.
Jag är inte bra bara för att jag är smart eller teknisk. Jag är bra för att jag är en miljon andra saker också. Jag är empatisk, logisk, ologisk, känslosam, glad, ledsen, arg, rolig, tråkig, en god vän, en urusel vän, en klantskalle, ett smarthuvud o.s.v.
Det är sällan jag känner mig dum på det där viset numer. Men ibland ser jag på mina döttrar att de får den känslan, och det vrider sig i hela mig.
Jag tänker att om jag bara EN sån gång ser känslan, uppmärksammar den men inte gör någon grej av det och försöker avväpna den genom att balansera upp med en kommentar om något som är bra, kanske jag ger verktygen för att mina barn ska slippa odla idiotiska sanningar om sig själva så som jag gjorde.
För när ingen säger emot går det väldigt fort att börja tro på felaktiga sanningar, och man blir superbra på att dölja hur det känns. Och väldigt ensam till slut.
Idag har jag balansen. Jag är inte smartast, jag är inte snyggast, men jag är lite av varje. Och det räcker gott och väl. Jag hoppas att mina döttrar kommer kunna känna likadant, men jag hoppas också att det inte ska ta dem 35 år att komma på det.
